Ledarskap i förfall?

En gång i tiden ansågs det meriterande att vara reservofficer. Nyckelordet var ledarskap. Försvaret hade den bästa ledarskapsutbildningen och de civila arbetsgivarna stod på kö för att suga ut det mesta av det som militärerna lärt ut. Och det gällde såväl yrkes- som reservofficerare.

Idag har pendeln svängt. Ingen efterfrågar militär ledarskapsutbildning på ditt cv. Visserligen finns det mängder av mindre utbildningsföretag som levererar allt från UGL-kurser till skräddarsydd teambuilding, men det är inte alla som vet att flera av företagen drivs, helt eller delvis, av före detta militärer. Det är många som i skuggan av ett nedlagt regemente eller i kölvattnet av en marinbas försöker slå mynt av sina kunskaper och färdigheter.

För oss som har den militära skolningen i botten så är det många gånger skåpmat som erbjuds. RAT, FIRO och Johari fönster är exempel på saker som har gått igen år efter år, i en eller annan form. Mycket är förstås bra, men ibland tappar utbildningen sin udd. Särskilt då deltagarna dyker upp på en tvådagarskurs med helpension i slottsmiljö. Alla blir superledare i en varm och gosig lektionssal – naturligtvis med avbrott för fika och några stabila måltider. Därefter bär det hemåt och så är alla superchefer som kan och vet allt. Det finns sällan ett djup i det ledarskap som tas emot av eleverna.

Frågan är då hur det står till i dagens försvarsmakt. Svaret är, tyvärr, riktigt illa. Ämnet har redan tagits upp flera gånger, men det förtjänar att upprepas.

Idag får kadetterna väldigt lite av öva och de kan därför inte heller pröva. Möjligen så har de varit på utlandsmission, kanske både en och två gånger, och det är absolut ingenting som ska föraktas. Problemet är bara de seniora cheferna (ta till exempel en skyttekompanichef i Afghanistan) har fostrats i 1980-talets värnpliktsförsvar. I den befattningen så har man truppfört både skyttepluton och skyttekompani, inte bara en utan flera gånger, vilket förstås är en bra bas att stå på. Dagens kadetter har i princip övat grupps strid, för att generalisera, även om det förstås finns enskilda undantag. Borta är tiden då man som hemvändande kadett omedelbart ställdes framför en pluton med gubbar på rep-möte. Det härdade och prövade. Naturligtvis så odlades även dåliga chefer i denna miljö, vilket vi bland annat såg i Bosnien, men jag menar ändå att snittet på cheferna var väsentligt högre därför att de fick öva tillämpat i olika miljöer.

  

Värnpliktsförsvarets för- och nackdelar kan man naturligtvis diskutera i all oändlighet, men på ledarskapsfronten menar jag att den fungerade som en slumrande ledarskapsfontän. En plantskola. Alla som gjorde värnplikten i ledande befattningar tvingades att några gånger leda människor under svåra förhållanden. Det var definitivt inte i en slottsmiljö och det var utan avbrott för fika och lunch. Naturligtvis blev alla inte superchefer, inte heller i denna miljö, men det skapade en grogrund för att många chefer faktiskt kunde testa och utveckla sitt ledarskap. Det var alltså meriterande att ha den militära utbildningen i bagaget. Jag menar att det var en investering, inte bara för den enskilde utan också för Sverige och dess arbetsmarknad.

För Försvarsmakten ligger en utmaning i att hitta de framtida ledarna. Med den rekryteringsbas vi har idag så ser det dessvärre magert ut. Vi ser exempel på något stort som har slagits sönder i politikernas iver att skapa ett yrkesförsvar.